Tycker däremot det är mera värt att få en bra morgon med minus på krångelbytta-kontot, än att hon kommer till dagis med colgate-smile och pressveckade kläder och ett nypolerat fejs. Smaksak kanske..
Hursomhaver.
Jag har nu då alltså ett jobb. Jag har inte klivit upp till väckarklockan på minst 4 år.. FYRA ÅR. Det är helt vansinnigt egentligen. Det känns bra. Mör-muppigt, men bra. Ännu bättre är att de jag jobbar med är hysteriskt roliga. Två små "oskyldiga tanter" på 50+ , som smygskämtar och kläcker ur sig saker som får en att spotta hysteriskt i kundernas ansikten av skratt.
Kunderna är himla fina dom med.
Idag fick jag kommentaren: Jag är så glad att du börjat jobba här, du är så otroligt professionell.
HALLÅÅÅÅ???!! Vafasen, där står jag och gapflabbar åt att den ene tycker man borde slå in kondomer i ungens Julkalender i utbildningssyfte, samtidigt som jag får urinläckage och dregglar vidöppet. Proffsigt?? Nä, men fasen så glad jag blev! Här har jag suttit i min bunker och känt mig misslyckad i livet, och efter 1 1/2 månad på nya jobbet får jag detta. Nästan så jag vill kyssa na.. Det var ett fruntimmer....
Att vi råkade komma in på Efter-jobbet-kul( i folkmun; AfterWork) i form av bowling gör mig ännu mer peppad. Är detta livet? Jag önskar det, men verkligheten smackar mig i nyllet varje dag ändå..
Tomheten. Varför ska jag känna mig så tom? Jag har en makalös unge, fina vänner och magisk familj. Och jag borde ha insett att Gud borde fylla ut resten av tomheten, men ändå står den där och gapar åt mig. Suger in mig i hålet och håller mig kvar.
Hopplöshet avlöser bitterhet. Ilska avlöser sorg. Uppgivenhet förstör glädje.
Jag ser mig själv som en glad människa, och vill oftast göra vad som helst för att få andra människor att skratta, för då mår jag minst lika bra.
Vad fattas mig? Jag envisas med att det är mannen i mitt liv som fattas mig, men hur kan jag välkomna denne man om jag inte ens kan välkomna mig själv? Ologiskt sant.
"Du som är törstig och svag, kom till hans källa och drick vattnet som ger dig liv.
Låt all oro och ångest sköljas bort i Hans strömmar av kärlek"
Herre, ta bort min ångest och fyll mig med glädje. Låt min glädje bestå, och förvisa det mörka. Låt mitt hopp få växa, och låt allt som hämmar mig, rinna av mig. Låt mig vila hos dig, och låt mig få vara trygg i mig själv genom dig. Ge mig kraften att vara lycklig. Låt min lycka få sprida sig till min älskade dotter, och håll henne nära. Låt oss få gå sida vid sida, och hjälp oss mota bort mörkret och led oss mot ljuset.
Jag tror, men jag behöver tro mer. Ta tag i mig hjärta, krama om det tills det börjar slå igen. Hindra mig från att stanna upp och vingla till. Du är vägen, och där vill jag vara, men jag orkar inte gå rakt längre. Led mig. Led mig..
Förresten.. mina pruttar blir värre. Tror mina tarmar vill bli fria från gluten ett tag. Synd att bullar är så vansinnigt goda.. Fast jag har ju choklad. Bäst jag fortsätter på min 200-grammare.
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar