Gåvan från himlen.

Jag har ju då ett barn. En dotter, som får heta semlan i denna bloggen(skrattar fortfarande åt ordet blogg. vad gör jag häär?!). Dom flesta vet vad semlan heter, men hon har inte valt att bli omskriven här, ej heller att få sina bilder utlagda. Men lite får hon allt vara med, men utan bild, för det är ju trots allt hon och jag. Hon och jag och pappa Gud.
Just nu är det trotsåldern. En fas. Ett steg närmare självständighet.. eller nåt sånt. Jobbigt är det, men samtidigt häftigt. Säger jag kom, så springer hon iväg. Säger jag jo, så säger hon nej. Lite så, hela tiden. Det driver mig till vansinne! Där ska man sitta som lugn och sansad förälder och tycka att hon är så pluttinuttig, med sin egna lilla drivkraft som prövar mitt tålamod till bristningsgränsen. Mama don´t agree.
Men så helt plötsligt, när jag sitter där efter att ha tappat sinnet och skrikit på henne och, lika barnsligt som hon, domderat ut ur rummet och satt mig på en köksstol och surat för att hon inte lyssnat på mig.. så kommer hon in till mig, klättrar upp i mitt knä och stryker mig försiktigt på kinden och säger "förlåt mamma, jag älskar dig". Det är mäktigt. Från vansinne till kossanRosa-lugn på en sekund. Hur gör hon?!

Jag har en barnskiva här hemma, där ett av spåren har en låt för oss mammor. Jag gråter varje gång jag lyssnar på den. För hur less på mammalivet jag än blir, och hur jobbig hon än må vara, så älskar jag henne så jag exploderar. Hon är mitt mirakel, och min räddning. Utan henne hade jag inte stått här. Jag hade kanske inte ens varit i livet. Hon är min gåva från Gud.


Mammas sång.

Hör nu mitt barn jag vill säga till dig, jag är så glad att få vara din mamma. Och jag vill gärna få tacka dig, och berätta vad du betyder för mig. Du är ljuvlig och skön, du är helt underbar, du är min rikedom ja det bästa jag har. Åh mitt barn, åh vad jag älskar dig.
Tack för all glädje och kärlek du ger, det berör mig djupt i mitt hjärta. Och när du kommer emot mig och ler, känns det likt vårsol som smälter snön mer och mer. Du är den finaste pärlan i mitt smyckeskrin, som den ädlaste skatt, ja så dyrbar och fin. Åh mitt barn, du är min ögonsten.
Jag är väldigt stolt över dig, och kommer alltid vara. Älskling, du är allt för mig, mer än ord kan förklara.
Vad som än sker, hur än livet ser ut, vill jag stå här med vidöppna armar. Du är i min tanke var stund var minut, som Guds kärlek till oss den tar aldrig slut. Jag är så tacksam till Gud att han gav dig till mig, ett unikt exemplat, ett mirakel i sig. Åh mitt barn, gåvan från himelen.

Mitt barn, du är min ögonsten.

/E

Youtube.

Jag tror dom flesta som besökt Youtube kan erkänna sig ha fastnat där i timmar. Så även jag, otaliga gånger. Ikväll var inget undantag.
Såg en film vid 9-snåret och var perfekt sömnig och redo för sängen. Sen glömde jag bort att jag ej såg klart vithajsdokumentären på tuben från imorse. Går in, ser klart, hittar något på sidan, klickar vidare.. och vidare.. och viiidareee.
3(!) timmar senare hade jag sett:
* En dåre som försöker rädda sin Tarantula med OP. Den dog..
* En kvinna som SJUNGER för sin Tarantula.
* Tarantulor som förökar sig.
* Folk som blir bitna av spindlar.
* Spindlar som får miljarder bäbisar..
* Flertal djur som föder mer och mindre smickrande ungar/ägg.
* Dino-dokumentär
* Hundar med bölder
* Hovbölder som dräneras
* Sebacious cysts(icket för känsliga magar..)
* Bebisar i magar.
* Kvinnor som får orgasm under förlossning(whaaat??)
* listan
* är
* hur
* lång
* som
* helst

Och jag bara fortsatte att klicka å klicka å klicka, tills jag såklart kom över trötthets-tröskeln och nu är för uppvarvad för att somna.
Kommer ångra mig bittert när dotra mi väcker mig imorgon(idag)..
/E

Lingontanten vs Sergeanten.

Jämlikhet verkar ju vara en evighetsdebatt. Lika lön, likvärdig status i hemmet, lika villkor osv osv. Jag är för jämlikhet för det mesta. Män kan utföra många saker som kvinnor kan och vice versa, lön för kön är ej okej, ja, lite så. Men, män är män och kvinnor är kvinnor. Oavsett om jag transplanterar en penis där min mutta ska sitta och hormonar till mig skägg så blir jag aldrig en man. En man kan heller aldrig bli en kvinna, hur många bröst och vaginor denne skaffar sig. Vad jag däremot skulle vilja var HELT jämlikt, är MENSVÄRK!
Kom igeeen. Vareviga månad, år in och år ut, vedervärdiga smärta som tillochmed får mig att huka över holken och hulka(fyndigt nästan-rim!), som förlamar mig i minst två dagar, och som dessutom späs på av lite härlig PMS-ilska.
Alla brudar får ju inte dessa ohyggliga besvär, utan klarar sig kanske med lite orolig mage och griniga mornar som hjälps av med lite Marabou på sängbordet. Hurra för er, och ni andra- som jag, I feel ya sistahs.

Männen då, vad händer där? Jag kan ju inte veta fullt ut, jag har ju aldrig varit en man, men ungefär såhär: morronstånd. Någon givakt här och där under puberteten, på ibland lite illa o-valda platser. Pinsamt, men smärtfritt. Lite kallt vatten och den får klartecken- At ease, sergeant.

Och sen då! När väl mensen ska bort, aka klimakteriet? Ja då ska man stå ut med olidliga vallningar, ytterligare humörsvängningar och överdoser av Femal Balans. HALLÅÅ?!

Och den där gulliga fröken i 5:an som gav mig en sån fin kalender för mina framtida "lingonveckor" under Sexualupplysning. Det var spännande tider. Giv akt skulle hon ha sagt..
/E

UnderbaraClara 2.0 ?

Med hyllor gjorda i 6:an, lite färg(på ovansidan..), hushållssnöre och loppisfynd, blev badrummet genast trevligare. En gammal favorittröja spänd över en trist canvastavla fick också vara med.
Lite mera hushållssnöre och en avknipsad tvättlina i stål fick bli en fyndig dasspappershållare. 25kr sammanlagt gick detta på. Plåthinken och mini-byrån dvs, som jag även lekt decoupage på.
Resten har jag fått av familjen vid olika behövliga tillfällen. Hålen i kaklet blev till när väggskötbordet skulle i bruk. Det användes mer till förvaring av oändligt mycket skräp, så der fick åka ner. Onga e trots allt snart 3 år..
/E

Fläskslottet som sprack.

När man, som jag, har varit gravid så tenderar tyngdlagen att rusa framåt i tiden. Både arslet och tuttarna hänger plötsligt och fladdrar i olika takt när man rör på sig. Till detta fladder hör också låren, magen och underarmarna till. Satte man en liten pingla på varje fläskdel så skulle man nog få till en riktigt originella symfoni.
Men nu var det röva å bröna som gällde. Gör man, som jag, ingenting åt detta gravidfläsk och förlusten av gluteus-muskler samt bröstmuskler, så får man gott stå och rulla ihop  brösten likt en vårrulle, knöla in dom bh'n och hoppas att dom inte råkar glida ut under dagen. Stillasittande läge har funkat fint för mig.
Rumpan då. Jag hade en riktigt snygg bakdel innan jag blev på tjocken. Man har ju alltid något man är mer eller mindre missnöjd med på kroppen, men just min bak var jag ytterst nöjd med.
Nu är det lite som med brösten. Den hänger ca 5cm längre ner, och volymen har.. Ja, pyst ut kan vi väl säga. Den är nog fortfarande lika stor, men platt, och när då tajta jeans skall mökas på får man ta i för kung och fosterland för att få dom till knäppning.
Vad resulterar allt detta i då? Jo, bh'ar slängs åt höger och vänster, men framförallt.. Byxorna spricker! Att röven blitt platt gör ju att byxorna slits åt sidorna vilket försvagar mittpartiet. Gå inte runt och tro att arslet försvunnit nu, nejnej, det har bara flutit ut åt sidorna.
Så här sitter jag nu, tacksam över att ha fått livets mirakel, förundrad över att kroppen kan tänjas sig till det yttersta utan att spricka, och sist men inte minst.. Ja.. Äh. Det är nu jag ska sluta klaga och börja träna? Ta hand om min kropp och sådär? Bäst jag tar en till Polly och funderar på det ett tag.
/E

To fart, or not.

Gaser.
Varför är det så evinnerligt pinsamt att fjärta? Det är ju egentligen en av kroppens coolaste funktioner, att göra sig av med sånt som annars skulle förgifta kroppen. Men ändå är det skam och bedrövelse när man släpper sig bland folk.
Har jag hunden med mig, eller är hos mampaps(där hunden då bor) så brukar jag släppa mig lite nu och då, för alla tar för givet att den fyrbente vännen gått och tuggat i sig något olämpligt som resulterar i äggfisar kvällen lång. Väldigt passande för mig, som överkonsumerar socker och Cheerio´s..
Det är hårfina skillnader med vad som är okej. Ta en smygfjärt till exempel. Den borde vara helt perfekt, då ingen hör den när den släpps, och ingen kan därför veta varifrån den kom. Men den är också värst. Det är smygprutten som luktar..
Sen har vi den högljudda prutten. Den som inte bör komma ut när man sitter på en hård stol. Den som alltid kommer när jag sitter på golvet mot dotterns säng när hon ska sova, och som alltid får henne att fnissa istället för att somna. Denna lilla(stora) rackaren luktar i 99% av fallen.. INGENTING. Ej okej.
Jag kan ju göra listan evigt lång, för detta är ett ämne som jag och min far kan diskutera ivrigt om, och gärna spela upp olika pruttljud på telefonen.
Men återigen, varför är det pinsamt? Det är ju helt naturligt! Man ska väl inte behöva kuta iväg i ett hörn så fort man släppt sig, och sen springa tillbaka och hitta på en vit lögn som förklaring till den hastiga frånvaron.
Nä, här stampar jag ner foten. Släpp ut pruttarna!
Fast.. luktar den hemskt illa, så se till att ha en hund i närheten.. eller ett spädbarn. Det var perfekt när onga var nykläckt och pruttade högljutt stup i kvarten, och ena bajsblöjan avbytte den andra.
Outfart.
/E

Medmänniskans betydelse.

Jag beundrar människor som har den genuina förmågan att få folk att le genom att vara sig själv. Ta scenariot på lokalbussen idag. Det är fullknökat med folk, alla nya som stiger på får gott stå och hänga i handtagen längs takstommen, och de flesta har ett underligt grin som påminner om när jag drar av mig skorna bland folk, och ingen vågar påpeka att jag har fotsvett från helvetet. Dom trivs helt enkelt inte med att normen om ens personliga space omedvetet trängs undan.
Allt detta besvärliga bryts omedelbart, och för alla, av busschauffören, som med glädje hojtar åt alla: kom in mina vänner, stå inte där ute i kylan! In i värmen med er! Merci bocoup lilla flicka, välkommen vackra människor!
Där och då, när alla ler åt denna välkomnande man, inser jag hur enkelt det är att vara en medmänniska, och hur viktigt ett leende är. Detta faktum kommer jag stöta på hundratals gånger, då jag är expert på att lägga alltför mycket krav på detta "fenomen". Så enkelt, dubbel glädje.
Over and out.

No1.

Det var väl då faasligt spännande detta bloggeriet. Nån liten fågel lyckades övertala mig, och här är jag. Dock tänker jag fortsätta livet med att ignorera existensen av Twitter och Instagram. Eller.. instagram har jag tydligen, men det låtsas vi somsagt inte om(pausar för ett dassbesök..)
Dehär med loppis, eller secondhand har jag velat tycka om hemskt länge, men aldrig tagit mig för. Nu har jag det, och.. det är bra! En tia hit, och en femma dit. Att jag i slutändan kommer därifrån med tantsnusk alá Harlequin och ytterligare en plåthink till samlingen, istället för praktiska och fina inredningsdetaljer, ja det är väl diskuterbart.
Tror jag satsar på detta alltså. Eliiiit, som Gustafsson hade sagt.

ps.. jag är, och kommer alltid att vara, konstant och oundvikligt osammanhängande. Kärringen mot strömmen.
/E