Busted.

Ett riktigt jobbigt läge att hamna i är när man får för sig att peta ut en snorkuse, och sedan inse att det inte finns papper att kleta av den på.. Vad gör man då? Bör endast göras ensam hemma, helst utom synhåll för barn som man försöker få till att själv sluta peta näsan för jämnan!
/E

Ibland så.

Vad man ska ha rubrik till allt..
Hursomhelst.. Är nu inne på min 4e maskin tvätt, den sista rullar just nu. Snackade med min granne nån gång om en annan granne, lite skvaller sådär, och vi klagade på hans onödigt höga, men framförallt dåliga musik. Sen tar hon upp att han tvättar mitt i natten. Huvaligen tänkte jag, tills jag insåg att jag, som bor rakt under karln, äger tvättmaskinen som vi står och pratar om. För jag har nämligen aldrig hört honom tvätta, någonsin!

Man kan väl jämföra min maskin med starten av ett flygplan. Eller, den börjar med jämförelsevis en biltvätt. Sen eskalerar det och plötsligt sitter man längst in i vardagsrummet och försöker höra sina egna tankar. Riktigt öronbedövande. Tur att hon inte bor kvar, hon var nämligen den enda som samtalade med mig. Resten av bohaget säger hej med blicken i backen. Tråkfjärtar.. AAANYWHOOO, tvätt var det!
Dötråkgt, evighetslångt projekt, och aldrig tillfredsställande mer än 3 timmar, dvs då ungen är hemma från dagis och vi båda grisar ner kläderna. Jag är tyvärr i samma liga som henne..
Men den är ändå småsaker som är fint med tvätt alltså.
Att se tvättkorgen minska i innehåll, lukten av tvättmedel som sopar undan spåren av otaliga kiss och kaffefläckar som jag så sällan moppar bort(sorry framtida besökare, detta är sanningen för denna morsan), och at få daska till plaggen innan man hänger upp på linan. Är jag riktigt ambitiös så kan det vara oändligt tillfredsställande att vika allt prydligt och organisera in i våra garderober. Det håller också bara i sig i ca 3 timmar, men ack så fina dom timmarna är.
Och sist, och lite minst också, strykning. Detta fenomen inträffar max 2 ggr per år. Men när det händer.. Ja det är nästintill magi. Färgerna blir fina igen, plaggen känns lite mer nya än de 10 år dom egentligen har på nacken, och dom luktar wunderbaart av nån anledning. Mums!
Meeen så ser det inte ut denna gången. Somsagt, jag tvättar på oanständig tid, och jag pressar kläderna över linan och dom ser precis lika gamla och skrynkliga ut som vanligt. Tack och lov att jag har Polly i skafferiet som tröst för allt jag inte orkar bry mig om.
/E

Jag orkar inte alltså..

Så VAAANSINNIGT roligt!! 

Spindeln:
Hallå, hoolahoola, wiggeliwiggleiwiiggleeee.. HOHOOO, ser du mig? Wiggle.. wigglewiggle!
Skaka hit, skaka dit, spirit fingers! Hoppedihoppedi, höger, vänster.. hohoooo!! Här, titta hit, titta dit! Wiggeliwiggeli... WIGGLEEE!
Wiggeli..? Wigg... oh snap, RUN!

/E

Lite såhär..

.. var det imorse.

Moooorning.

Idag vaknade semlan 08.00, på pricken tror jag. Jag hörde en ilsk tiger ryta inifrån rummet, sen små fötter som springer och sen en, inte lika ilsk, liten semla studsar upp i min säng. För en gångs skull var jag klarvaken då. Annars brukar jag he på SVTplay, sätta ungen framför med lite välling, och själv snooza en stund. Men inte idag!
Påväg mot hissen i huset. Semlan springer rakt in genom öppningen, och jag får en sån där "det är precis som i en FILM, hon kommer FASTNA"- känsla. För, hur ofta är en hissdörr öppen utan en själ i närheten? När hon står där inne, så kommer jag, med tungan bak i skallen och pulkan i ena handen, och hugger tag i henne så hon flyger bak. Ja, lite väl överdramatiskt kanske, MEN.. hissen var en decimeeeter nedanför vårt våningsplan! DET gott folk, är PRECIS som i en film, och då går man minsann inte in.
Så jag fick ringa service som kom precis när jag var tillbaka från dagis. Det kändes lite som att ha räddat världen från ondskan.. kan jag ju inbilla mig.

Ska iväg med min kompis Rottweilern om en stund. Det allra bästa med henne är lydnaden alltså, och verkligen fullständig lydnad. Säger jag "Gå och bajsa där borta nu", ja då går hon och bajsar där borta. Att plocka hundbajs måste vara det äckligaste som finns, så det känns ypperligt att kunna dirigera henne ut på en åker så man slipper både upp-plockningen och ilskna blickar från folk som passerar.

Hundbajs alltså. Jag får ju nu hunn att skita där ingen går, antingen ute i skogen eller på en åker. Får hon för sig att droppa högen nån annanstans så tar jag ju givetvis upp den och hivar i en hundlatrin. Men andra då, som inte plockar upp efter sina hundar? Vidrigt. Sen har man ju dom som är ännu mer korkad. Dom som plockar upp skiten i en påse, och SLÄPPER påsen där dom står?? Vafasen ska skiten in i påsen för om den lix hamnar på backen ändå!? Dumspån..
Nä, hejdå.
/E

Förtröstan.

...det är omöjligt... Allt är möjligt! - - Luk 18:27 
...jag orkar inte jag är trött... Jag vill ge dig vila! - - Matt 11:28-30
...ingen tycker om mig... Jag älskar dig! - - Joh 3:16, Joh 13:34 
...jag fixar inte detta... Min nåd är tillräcklig! - - 2 Kor 12:9 Ps 91:15 
...jag fattar inte detta... Jag ska leda dig! - - Jes 31:9, Ords 3:5-6 
...jag klarar inte detta... Jag kan! - - 2 Kor 9:8 
...det är inte värt det... De kommer att vara värt det! - - Rom 8:28
... jag kan inte förlåta mig själv... Jag förlåter dig! - - 1 Joh 1:9, Rom 8:1
...jag är rädd... Frukta inte! - - 2 Tim 1:7
...jag är ointelligent... Jag ger dig vishet! - - 1 Kor 1:30
...jag är ensam... Jag överger dig inte! - - Heb 13:5, Ps 139:5

Apanson.

Jag har fått höra, och nu även upplevt, att; Barn gör inte som man säger, utan som man själv gör.
Nu gör semlan oftast som jag säger(med några enerverande undantag som får mig att vilja hoppa ut genom fönstret och springa hela vägen till bahamas) och hon är duktig på att lära sig nya ord. Engelska har hon blivit en fena på! Hon kan säga:
Byebye mommy
I love you( ijlouweyowue)
Goodnight mommy
Take it easy
Be careful

Sen förstår hon betydligt mer, vilket är grymt. En tvåspråkig unge liksom! Att vara lillgammal är hon också en fena på. Häromdagen när det blåste ute, så stannade hon upp och sa "mamma! det blåser upp till storm". VA?! Förmodligen uppsnappat från min bästa vän, SVTplay. Och när jag tog på mig min fars gamla 70-talsbrillor så sätter hon sig i mitt knä, tittar snett på mig, och ut komme "hovvaligen vad du ser gammal ut mamma". Det går inte att beskriva hur kul det är, denna lilla minimänniskan haha!
Igår fick jag dock höra något mindre gullipluttigt. Nämnligen: "Satan vad trång stöveln är".
Jag svär aldrig, och inte heller min familj. Det värsta som kommer ur min mun är "KÄRA NÅN DÅ", och då är det illa vill jag lova!
Så denna lilla gulliga tjejen, som säger hovvaligen, kära nån då, och är artighetens avbild, kläcker ur sig detta.. hjälp!?
Jag frågade vad hon sa, men ingen upprepning. Sen när en av dagisfröknarna gick förbi, så gav jag han onda ögat och bokstaverade ordet åt honom, och han skrattade bara och berättade att Sååå gjorde vååran dotter också, heelt normalt!. Förmodligen nån av femåringarna som kutat runt och tjoat det ny-inlärda ordet, men det känns mer vettigt att anklaga en vuxen karl istället för en söt liten femåring.. Jaja, bara att gå vidare då.

Fick för övrigt världens mest romantiska gest imorse, av min underbaraste bästaste mamma. En ros till mig, och en till semlan, med tillhörande litet kort. Och en ask Geléhjärtan, som jag haft som frukost. Fin start på dagen.

Uppdatera mera.

Ja jag ska väl göra sånt.
Här i huset har lilla damen nåt typ av kräk-syndrom. Hon mår bra i övrigt, och jag mår ännu bättre(fysiskt), men hon spyr. Sist lyckades hon säga till innan och fick ner hela härligheten i toan, beröm för det!
Att vara hemma en hel vecka utan att kunna träffa folk pga eventuell smittorisk är ganska enformigt. Och vaaaansinnigt tråkigt. Jag försöker sätta henne framför filmer så jag får något gjort, men jag antar att man blir less tillslut efter femtiotionde gången. Så hon limmar på mitt ben, ska ha med mig i allt, och jag suktar efter vuxentid!
Play dooh är ju kul, men jag får lite panik när hon beter sig som ett riktigt barn, och BLANDAR de olika lerfärgerna. Och ritar vi så får jag aldrig rita på mitt eget papper utan att tio olika kritor kladdar över min "konst", och då blir jag sur och vill inte rita mer.  Dansar vi, så bara måååste jag dansa precis som hon, annars bryter hon ihop och gråter floder. Jag stänger av musiken och surar.. Igen. Leker vi med lego så gör vi ett krokodiltorn, allt annat rivs ner. Då plockar jag undan legot..
Det känns lite som att vi ligger på samma mentala nivå. Kanske blir det så, att man blir som man umgås?
Kan inte hon bli som mig då, sådär mogen, självständig och lugn?

Pfft, som om jag skulle vara sån..
Vi tar en Polly(påse) på det.
/E