Den dära Andersson.

Som liten/yngre önskade jag mig småsaker. Ni vet, obetydliga saker som var poppis, häftiga eller bara snygga. Jag ville ha en hårtork- jag fick den till Jul. Jag ville ha en liten dator- födelsedagspresent. Jag ville ha pengar, smink, parfymer, kläder, plattång, nagellack, fina grejer. Om och om igen.
Allt detta tar slut.. ja, förutom hårtorken och plattången. Dom går fortfarande varmt här hemma, om än lite mindre effektiva. Men jag blev glad, för stunden liksom. Sen försvann lyckan. Sakerna blev tråkiga, pengarna tog slut osv..

Nu är jag 24, och alla omkring mig tycker jag är ung fortfarande och blablabla. Fast jag känner mig inte ung. Jag känner mig gammal.. eller, åtminstone inte som min ålder. Kanske är det min treåring som fått mig att växa upp.
Alltså, missförstå mig inte nu. Jag är det största barnet man kan stöta på. Jag drar fräckisar och gapflabbar när någon klumpar sig och jag kan skratta tills jag kissar på mig, för absolut ingenting. Barnsligt vuxen?

Hursomhaver.. jag har klagat ett bra tag nu (läs, ÅR) på min dammsugare som bokstavligen (inte)suger, i negativ bemärkelse.
I fredags kom mina föräldrar för att hämta semlan för hennes helg hos mormor och morfar. Får strax innan ett sms, där pappa frågar om "Andersson" får komma och stanna hos mig ett tag.
Fattar noll.. men när dom kommer in genom dörren, så bär min älskade far på en alldeles ny, skinande blank, och, FRAMFÖRALLT, suuuuugande NY dammsugare!! En alldeles egen Andersson.

Det var längesen jag blev så glad över jordens mest tråkiga redskap någonsin. Fatta hur det kändes att dammsuga hemmet på ca 10 minuter, och inte behöva dra runt på snabeldraken tre varv till för att få upp kanske HÄLFTEN av allt damm?! Den sög upp ALLT.

Åh, Andersson.. du har gjort mitt liv så mycket bättre!
/E