Hat-kärlek.

Musik, jag hatar dig. Och jag älskar dig. Jag föraktar dig, och förundras över dig.

Jag avskyr när en låt spelas och jag plötsligt dras tillbaka till ett ställe jag försöker glömma. Hur alla känslor blossar upp på en millisekund och lämnar en tyngd över bröstet. Hur jag dras in i allt jag trodde jag var förbi, och plötsligt lever i det igen. Under ca 3 minuter är du faktiskt helt värdelös.

Jag hatar att du får mig att gråta när jag verkligen inte vill gråta. Men jag älskar dig, för när jag BEHÖVER gråta, då kan jag ta fram låten och släppa ut allt. Tyngden frigörs. Jag älskar dig.

Jag älskar att du talar till mig med en kraft starkare än ord. Hur stämmor och toner får alla nerver i kroppen att dansa. Hur du för mig samman med andra människor som känner likadant. Sammhörighet. Tack.

Jag förundras över ditt sätt att få henne att sjunga och dansa. Hur rytmen får fram glädjen i henne.
Men jag blir ledsen, för du får henne också att gråta. När det blir för melankoliskt, och hon förstår musiken mer än orden. Jag blir ledsen, men också tacksam. För hon berörs. Utan ord, med slutna ögon, berörs hon till tårar. Eller skratt.

Jag hatar dig, och jag älskar dig. Keep up the work.