Förlåt, för att jag..

- Inte hör av mig. Ofta läser jag ett sms, har annat i tankarna under tiden, och glömmer av att svara. Ibland i flera dagar.

- Inte svarar i telefon. Vissa dagar svarar jag, och det går bra. Andra dagar ser jag den ringa, får panik, stänger av ljudet och låtsas att det regnar. Jag är inte beredd.. Förlåt.

- Inte dyker upp när vi ska ses, ibland utan att höra av mig innan. Jag kan förbereda mig i timmar, mentalt. Men när det är 20 minuter kvar så sitter jag fortfarande med skitigt hår och slappkläder och har glott på dumburken hela tiden. Jag kommer inte till skott, och jag vill inte bli sedd som jag känner mig- sumpig. Jag kommer inte igång helt enkelt, startsträckan är för lång.. Förlåt.

- Jag inte kommer ihåg din födelsedag eller en händelse. Jag vill, men jag minns inte. Jag kan komma ihåg konversationer och detaljer från 10år bakåt i tiden, men jag glömmer din dag, eller din händelse som var superviktig för dig, den minns jag inte. Jag vill, och jag bryr mig SÅ mycket. Men jag kommer helt enkelt inte ihåg.. Förlåt.

- Inte förstår instruktioner eller uppgifter. Jag registrerar ofta början och slutet. Blir det för lång förklaring stänger jag av hjärnan, och fokuserar mer på att SE intresserad ut. Min hjärna kan bara förstå vissa saker, och blir det för långa instruktioner eller för mycket att komma ihåg, så minns jag bara vissa delar.
Jag frågar tusen och åter tusen gånger om vad jag skulle göra, för jag glömmer bort. På riktigt. Sekunder efter något har sagts så glömmer jag bort. Om jag inte vet vad jag ska göra så står jag still. Jag blir förvirrad, och åter igen stänger min hjärna av. Jag vill, men jag vet inte vad jag ska göra. Säg åt mig vad jag ska göra!

- Att jag inte berättar hur jag mår eller känner mig. Jag är alltid glad. Att vara ledsen eller "svag" blir för mycket för mig att hantera. Jag gråter floder utan att kunna förklara varför. Jag får utbrott och blir förbannad, utan att kunna förklara varför.

- Att jag backar när du försöker krama mig. Att ge mig en kram utan förvarning är det värsta jag vet. Jag älskar kramar! Men på mina villkor. Det känns egoistiskt och snobbigt, men jag får panik. Förlåt.

- Att jag ställer upp på saker, för att sedan dra mig ur i sista sekund. Jag vill så mycket, men klarar av så lite. Jag KAN så mycket, men klarar av så lite. Att dessutom ha framförhållning och förklara i förväg att det kanske inte blir av, det har inte präntats in i min skalle än. Självbevarelsedrift tror jag det heter minsann. Förlåt.. Jag VILL!

- Att jag framstår mig själv som ensam och utan vänner. Det är mycket mitt "fel", och jag är inte ensam. Men jag är.. udda. Om jag inte klickar med en människa direkt, så får jag panik. Jag är riktigt duktig på att prata och hålla humor i en grupp med människor. Det är lite min grej. Och jag ÄLSKAR att prata( varning för verbal inkontinens), men klickar det inte personligt direkt, så tittar jag hellre upp i taket och ignorerar omgivningen.
 Därför står jag hellre själv, och ska klara allt själv. Fast jag håller på att bryta ihop av ångest och utmattning. Jag klarar inte av att ta hjälp när jag inte känner dig ända in i benmärgen. Jag gör mig själv ensam, men jag får panik om jag inte känner dig som mig själv. Förlåt, mig själv, och förlåt, ni andra.

Jag är ensam. Jag är en ensam mamma. På grund av hur jag är, så gör jag min dotter ensam. Hon älskar andra människor, och andra barn. Och jag får panik av andra människor. Dagisfika och middagar är det värsta jag vet, och det är det bästa semlan vet. Jag sitter i ett hörn och undviker allt och alla, och hon springer stolt runt med sina kompisar och vill visa mig allt och alla.
Förlåt mig älskling. Förlåt mig för att vi aldrig går ut på gården, enbart för min rädsla för att prata med grannarna. Förlåt att du inte får träffa nya vänner för att jag får panik när jag inte klickar med deras föräldrar.
Förlåt att du är ensam. Du älskar att vara med andra, och jag får istället fram din blyga sida mer och mer. Jag försöker hjärtat, jag försöker verkligen. När det inte går, blir jag istället arg på dig som vill gå ut. Jag blir arg, för min ångest äter upp mig.
Förlåt att jag skriker på dig. Jag menar det inte. Jag klarar bara inte av att göra det du vill göra ibland. Jag vill, men jag kan inte.

Tack för att du vågar säga hej till främlingar. Tack för din godhet, och viljan att gå fram till nya situationer. Tack för att du åller min hand, och att du ser mig när jag blir rädd. Tack för att du älskar mig. Tack för att du håller om mig när du ser att jag behöver det. Tack för att du räddade mig. Utan dig hade jag nog inte funnits. Utan dig finns inget mig.

Tack till dig som är kvar i mitt liv, som inte gett upp hoppet om mig. Jag vill så mycket, men kan så lite. Tack för att du ger, trots att jag inte kan ge ibland.
Jag försöker, även om det inte syns. Jag kämpar varje dag. En kamp som så få förstår, knappt jag själv.
Tack