Uppdatera mera.

Ja jag ska väl göra sånt.
Här i huset har lilla damen nåt typ av kräk-syndrom. Hon mår bra i övrigt, och jag mår ännu bättre(fysiskt), men hon spyr. Sist lyckades hon säga till innan och fick ner hela härligheten i toan, beröm för det!
Att vara hemma en hel vecka utan att kunna träffa folk pga eventuell smittorisk är ganska enformigt. Och vaaaansinnigt tråkigt. Jag försöker sätta henne framför filmer så jag får något gjort, men jag antar att man blir less tillslut efter femtiotionde gången. Så hon limmar på mitt ben, ska ha med mig i allt, och jag suktar efter vuxentid!
Play dooh är ju kul, men jag får lite panik när hon beter sig som ett riktigt barn, och BLANDAR de olika lerfärgerna. Och ritar vi så får jag aldrig rita på mitt eget papper utan att tio olika kritor kladdar över min "konst", och då blir jag sur och vill inte rita mer.  Dansar vi, så bara måååste jag dansa precis som hon, annars bryter hon ihop och gråter floder. Jag stänger av musiken och surar.. Igen. Leker vi med lego så gör vi ett krokodiltorn, allt annat rivs ner. Då plockar jag undan legot..
Det känns lite som att vi ligger på samma mentala nivå. Kanske blir det så, att man blir som man umgås?
Kan inte hon bli som mig då, sådär mogen, självständig och lugn?

Pfft, som om jag skulle vara sån..
Vi tar en Polly(påse) på det.
/E