To fart, or not.

Gaser.
Varför är det så evinnerligt pinsamt att fjärta? Det är ju egentligen en av kroppens coolaste funktioner, att göra sig av med sånt som annars skulle förgifta kroppen. Men ändå är det skam och bedrövelse när man släpper sig bland folk.
Har jag hunden med mig, eller är hos mampaps(där hunden då bor) så brukar jag släppa mig lite nu och då, för alla tar för givet att den fyrbente vännen gått och tuggat i sig något olämpligt som resulterar i äggfisar kvällen lång. Väldigt passande för mig, som överkonsumerar socker och Cheerio´s..
Det är hårfina skillnader med vad som är okej. Ta en smygfjärt till exempel. Den borde vara helt perfekt, då ingen hör den när den släpps, och ingen kan därför veta varifrån den kom. Men den är också värst. Det är smygprutten som luktar..
Sen har vi den högljudda prutten. Den som inte bör komma ut när man sitter på en hård stol. Den som alltid kommer när jag sitter på golvet mot dotterns säng när hon ska sova, och som alltid får henne att fnissa istället för att somna. Denna lilla(stora) rackaren luktar i 99% av fallen.. INGENTING. Ej okej.
Jag kan ju göra listan evigt lång, för detta är ett ämne som jag och min far kan diskutera ivrigt om, och gärna spela upp olika pruttljud på telefonen.
Men återigen, varför är det pinsamt? Det är ju helt naturligt! Man ska väl inte behöva kuta iväg i ett hörn så fort man släppt sig, och sen springa tillbaka och hitta på en vit lögn som förklaring till den hastiga frånvaron.
Nä, här stampar jag ner foten. Släpp ut pruttarna!
Fast.. luktar den hemskt illa, så se till att ha en hund i närheten.. eller ett spädbarn. Det var perfekt när onga var nykläckt och pruttade högljutt stup i kvarten, och ena bajsblöjan avbytte den andra.
Outfart.
/E