Medmänniskans betydelse.

Jag beundrar människor som har den genuina förmågan att få folk att le genom att vara sig själv. Ta scenariot på lokalbussen idag. Det är fullknökat med folk, alla nya som stiger på får gott stå och hänga i handtagen längs takstommen, och de flesta har ett underligt grin som påminner om när jag drar av mig skorna bland folk, och ingen vågar påpeka att jag har fotsvett från helvetet. Dom trivs helt enkelt inte med att normen om ens personliga space omedvetet trängs undan.
Allt detta besvärliga bryts omedelbart, och för alla, av busschauffören, som med glädje hojtar åt alla: kom in mina vänner, stå inte där ute i kylan! In i värmen med er! Merci bocoup lilla flicka, välkommen vackra människor!
Där och då, när alla ler åt denna välkomnande man, inser jag hur enkelt det är att vara en medmänniska, och hur viktigt ett leende är. Detta faktum kommer jag stöta på hundratals gånger, då jag är expert på att lägga alltför mycket krav på detta "fenomen". Så enkelt, dubbel glädje.
Over and out.